onsdag 1 oktober 2014

Att försöka sköta en karriär när man lever med ett trauma


Det värsta med hur jag och dottern behandlats tror jag är att de som jobbar med familjerätt inte tycks förstå hur destruktivt detta är psykologiskt för oss. Hur traumatiskt det är att leva med en saknad mellan barn och förälder som man dessutom inte förstår. Det finns inte  heller några sakliga anledningar som går att förstå eftersom det har skett helt grundlöst. Det enda som finns att förstå är vad som stavas trakasserier, vuxenmobbing och häxutdrivning. Det är där rättssamhället befinner sig för en ostraffad prickfri arbetsam solidarisk jämställd pappa.  Det är ett resultat av slentrianmässiga beslut staplade på varann baserad på en falsk snedvriden historiesyn där män aldrig varit till nytta och aldrig förolyckats eller slitits ut för sina familjer och aldrig tagit hand om de sina, som i alla olika utredares ögon i allt, vid varje tillfälle skapat och återberättat myten om ett monster och till slut istället för det oskuldsfulla lilla spädbarnet, en oregerlig problematisk ohörsam elvaåring. Det summariska trakasseriet har varit lika godtyckligt som vilken förföljelse som helst. Att man i vissa människors ögon förblir ett förlöjligat subjekt, ett skrattretande skämt beror på en alldeles för vanlig ideologisk inkonsekvens i att ena stunden när det passar, döma och läsa människor utifrån biologiskt kön och kalla dem ”Män” och ”kvinnor” och andra stunden, när det passar, tala om och belysa betydelsen av det kulturella könet. Att en transperson skall ha rätten att få kalla sig ”Queer” eller ”ingenting alls” är långt mer intressant än att samma person när den får barn skall få se att fn:s deklaration om mänskliga rätigheter faktiskt gäller och att ingen skall behöva dömas eller trakasseras godtyckligen under ett till två decennier. Mammans lögner fortsätter i oändlighet, ända tills barnet självt inte längre är barn och förskjuter sin egen mamma eller monstret som pappa kanske till och med själv tillslut på grund av förstörd självbild och livströtthet har hjälpt till att befästa. Barnet som nu blivit vuxen och pappan kan gråta tillsammans över en barndom som för honom bara blev fragmentariska besök och ”umgängen”, på mammans och olika handläggares villkor. Många gånger läste han tidningsrubriker om bortrövade barn och aldrig begick han själv samma misstag. Han framhärdade. Orkade sig igenom alla jular utan henne och alla sommarlov utan henne. Alla helger utan henne. Alla skolavslutningar han hörde av när de redan skett. All information från skolan som aldrig nådde honom. Det känns som galenskap med tanke på hur hårt jag försökt att göra bra ifrån mig karriärmässigt. Det har samtidigt varit moderat styre och välfärden har monterats ner. Mer eller mindre allt handverksarbete går till Polska gästarbetare som jobbar svart. Det hör till ovanligheterna att någonting alls produceras i sverige i form av tillverkningsindustri eller hantverksmässig tillverkning. Att dessutom i ett hårt kallt exkluderande arbetslivsklimat berövas kontakten med sitt barn har mitt i politikernas stora runda prat om välfärdssverige skapat en totalt ohållbar och ovärdig livssituation. Familjerättens godtyckliga metoder är ett så mycket större brott än bara en fråga om "barnets rätt till båda föräldrar". Det förstör grundvalarna för både barnets och den uteslutna förälderns hela existens eftersom det oavkortat kommer gå ut över sociala relationer, arbetsplatsen, utbildningen, you name it. Detta är inga spekulationer. Detta är min insikt om situationer jag hamnat i, felaktiga beslut jag tagit och problem jag fått på grund av att jag misstros av samhället eftersom jag är man. Försök bortförklara hur detta inte påverkar riket Sverige och den svenska skolan. Försök isolera detta till ett problem för några få (lite svinn får hen räkna med). Jag klarar det inte.

torsdag 18 september 2014

Vad jag vill berätta med denna blogg

Med denna blogg vill jag berätta för alla om vilket rättsläge som gäller för den som får barn med fel person och hur lite som krävs för att helt bli uteslsuten som förälder. Jag minns en film som för kanske tjugo år sedan väckte stort rabalder. Den hette "utan min dotter". Den handlade om en pappa som flydde till Irak med sin dotter. Modern beskrev i filmen sin maktlöshet och hur hon tillslut fick tillbaka dottern. Att jag själv skulle uppleva något liknande kunde jag aldrig föreställa mig. Att det skulle ske "helt i onödan" skulle jag aldrig helle kunnat föreställa mig. Att det skulle fortsätta och fortsätta i över tio år trots att jag ropat för döva öron inom samhälleliga instanser hade jag aldrig trott skulle kunna ske om jag hade fått gissa, innan det skedde. Det hade varit lättare att förstå om jag tex varit alkoholist med dokumenterade besvär och svårigheter eller om jag varit en dömd brottsling. Då hade jag förstått och accepterat faktum. Att jag skulle frånskiljas från mitt barns barndom med alla medel trots att inget någonsin bevisats ligga till grund för att göra mig olämplig. 

Som om detta inte är nog kan jag berätta att det inte ens behövs en anledning, även om jag hela tiden hör nya lösa anklagelser som är rena påhitt eller uppgifter tagna ur sitt sammanhang där hon som berättar dem mycket väl känner till sammanhangen fast hon väljer att inte säga hela sanningen om vad det är hon för tillfället lyfter fram och vrider till för att få mig att framstå i dålig dager. Det ligger nämligen till så att Svensk lag understödjer den förälder som letar fram konflikter och problem och straffar ut den som är tillmötesgående som kan släta över, gå vidare och kan känna förlåtelse. 

Förtelse har varit viktigt för mig och trots att jag inte ser mig som kristen är förlåtelsen ett otroligt viktigt verktyg för mig. Jag har lyckats förlåta mitt barns mamma många gånger och i perioder byggt upp det förtroende vi behöver så att jag ibland har kunnat stanna kvar i hennes och dotterns lägenhet medans hon själv gått och handlat eller åkt med min dotter på biltur 30 mil till mina föräldrar. 

Detta förtroende är något som min dotters mamma sedanvalt att inte berätta om när hennes hämndbegär tagit över eftersom jag känt mig tvingad att vända mig till domstol för andra gången. Detta eftersom min tid med min dotter decimerats, stulits från oss och i långa perioder försvunnit helt  (det är ett otroligt tabu att skriva "min tid med min dotter" och det är jag medveten om men det är ett politiskt ställningstagande för mig att ändå uttrycka mig så. Mer om detta i kommande inlägg).

Dessvärre har jag som man och som ogift, inget som helst förtroende inom rättsväsendet eller för familjerätten. För mig spelar det ingen roll hur mycket jag berättar om mammans och dotterns familjesituation, och hur orolig jag är för min dotters hälsa eftersom demsom jobbar med detta tror att det inte gör så mycket, att det inte spelar roll för ett barn om det saknar ena föräldern under hela sin uppväxt.

fredag 12 september 2014

tisdag 9 september 2014

Vad kostar psykopati och föräldraalienering samhället?

Surviving Psychopathy is dedicated to educating the public regarding the nature of psychopathy and its cost to individuals and society.


Sedan 2006 hamnar vårdnadstvister oftare o oftare i rätten

http://www.dn.se/nyheter/sverige/vardnadstvist-hamnar-oftare-i-ratten/

söndag 10 augusti 2014

Feminismen som personlighetsstörning

http://hblgranskning.blogspot.se/2013/03/feminismen-som-personlighetsstorning.html