onsdag 1 oktober 2014

Att försöka sköta en karriär när man lever med ett trauma


Det värsta med hur jag och dottern behandlats tror jag är att de som jobbar med familjerätt inte tycks förstå hur destruktivt detta är psykologiskt för oss. Hur traumatiskt det är att leva med en saknad mellan barn och förälder som man dessutom inte förstår. Det finns inte  heller några sakliga anledningar som går att förstå eftersom det har skett helt grundlöst. Det enda som finns att förstå är vad som stavas trakasserier, vuxenmobbing och häxutdrivning. Det är där rättssamhället befinner sig för en ostraffad prickfri arbetsam solidarisk jämställd pappa.  Det är ett resultat av slentrianmässiga beslut staplade på varann baserad på en falsk snedvriden historiesyn där män aldrig varit till nytta och aldrig förolyckats eller slitits ut för sina familjer och aldrig tagit hand om de sina, som i alla olika utredares ögon i allt, vid varje tillfälle skapat och återberättat myten om ett monster och till slut istället för det oskuldsfulla lilla spädbarnet, en oregerlig problematisk ohörsam elvaåring. Det summariska trakasseriet har varit lika godtyckligt som vilken förföljelse som helst. Att man i vissa människors ögon förblir ett förlöjligat subjekt, ett skrattretande skämt beror på en alldeles för vanlig ideologisk inkonsekvens i att ena stunden när det passar, döma och läsa människor utifrån biologiskt kön och kalla dem ”Män” och ”kvinnor” och andra stunden, när det passar, tala om och belysa betydelsen av det kulturella könet. Att en transperson skall ha rätten att få kalla sig ”Queer” eller ”ingenting alls” är långt mer intressant än att samma person när den får barn skall få se att fn:s deklaration om mänskliga rätigheter faktiskt gäller och att ingen skall behöva dömas eller trakasseras godtyckligen under ett till två decennier. Mammans lögner fortsätter i oändlighet, ända tills barnet självt inte längre är barn och förskjuter sin egen mamma eller monstret som pappa kanske till och med själv tillslut på grund av förstörd självbild och livströtthet har hjälpt till att befästa. Barnet som nu blivit vuxen och pappan kan gråta tillsammans över en barndom som för honom bara blev fragmentariska besök och ”umgängen”, på mammans och olika handläggares villkor. Många gånger läste han tidningsrubriker om bortrövade barn och aldrig begick han själv samma misstag. Han framhärdade. Orkade sig igenom alla jular utan henne och alla sommarlov utan henne. Alla helger utan henne. Alla skolavslutningar han hörde av när de redan skett. All information från skolan som aldrig nådde honom. Det känns som galenskap med tanke på hur hårt jag försökt att göra bra ifrån mig karriärmässigt. Det har samtidigt varit moderat styre och välfärden har monterats ner. Mer eller mindre allt handverksarbete går till Polska gästarbetare som jobbar svart. Det hör till ovanligheterna att någonting alls produceras i sverige i form av tillverkningsindustri eller hantverksmässig tillverkning. Att dessutom i ett hårt kallt exkluderande arbetslivsklimat berövas kontakten med sitt barn har mitt i politikernas stora runda prat om välfärdssverige skapat en totalt ohållbar och ovärdig livssituation. Familjerättens godtyckliga metoder är ett så mycket större brott än bara en fråga om "barnets rätt till båda föräldrar". Det förstör grundvalarna för både barnets och den uteslutna förälderns hela existens eftersom det oavkortat kommer gå ut över sociala relationer, arbetsplatsen, utbildningen, you name it. Detta är inga spekulationer. Detta är min insikt om situationer jag hamnat i, felaktiga beslut jag tagit och problem jag fått på grund av att jag misstros av samhället eftersom jag är man. Försök bortförklara hur detta inte påverkar riket Sverige och den svenska skolan. Försök isolera detta till ett problem för några få (lite svinn får hen räkna med). Jag klarar det inte.